Igår lämnades Leia in för att operera bort juvertumörer. Det har ju växt under löpet så vi beslutade att de skulle tas bort. Efter att ha diskuterat med veterinären så bestämde vi för att om det såg elakt ut så ska de tas bort med marginal för att slippa eventuellt en andra operation.

Jag lämnade in henne strax innan 9 och åkte sedan och jobbade. Ångest. Jag har väll aldrig varit med om att klockan går så långsamt. Jag överdriver inte om jag dubbekollade mobilen var femte minut hela dagen för att se om de hade ringt. Först var jag orolig för att de ska ringa tidigt (då har väll hunden dött eller nått), men sen när ingen ringde så blev jag orolig för det! Jag klarade att hålla mig till typ 14 innan jag ringde dit för att se om hon levde! *Psyko*

De hade precis börjat operera då. Hehe. Då har man oroat sig halva dagen i onödan+att nu kan man börja orora sig på riktigt...

Klockan 16 fick man det befriande samtalet som sa att nu är hon vaken, allt har gått bra och ni kan komma och hämta henne. Puh!

Nu var det tyvärr så att sövningen var det sista man ska ha ångest för. De växande tumörena såg inte snälla ut så två juverdelar har tagits bort. Dessutom togs lymfknutan närmast bort för att se om det har spridit sig dit. Fy fan. Nu har man en riktigt stor klump i magen. I ca 10 dagar får vi vänta på svaret om det är elakartad cancer eller inte.

Det blev ju en större operation, och värre snitt nu då. Stackars Leia! Hon ska hållas lugn och inte göra några hastiga rörelser tills stygnen tas. Lättare sagt än gjort! Hon har redan idag försökt övertyga mig om hur pigg och frisk hon är genom att försöka kasta sig ner och rulla, kraffsa, jaga en sork mm.....

Snälla gud! Låt allt gå bra!

Älskade hund: