Igår var det dax för Wilson att göra en grej som vi väntat på länge. Borttagning av epulider. Epulider är nybildningar som växer i munnen. Tandköttet växer över tänderna typ. Han har ju gjort det här en gång förut. Då skickade vi dem på analys så vi vet att de är godartade. Tyvärr fortsätter det att växa. Så han kommer med största sannolikhet få göra om operationen igen om ett tag.

Vi fick remissen innan sommaren. Men ingen ringde. Jag väntade.

Wille har haft det här alldeles för länge. Han såg förjävlig ut i munnen! Stackarn! Jag har haft jättedåligt samvete för detta, men inte kunnat göra något.

Remissen kom bort, eller fastnade av någon anledning. Det visade sig sedan att Albanos tandavdelning var stängd. Vi fick en ny remiss fast till Mälarhöjdens veterinärpraktik. De ska vara bäst sägs det. 

Varför måste just min hund ha en ovanlig sjukdom? Suck. 

Igår var det iallafall dax för operation. Det blev en jättelång dag. Det är bland det värsta jag vet att vänta på besked om hur det gått. Jag vet ju att det är värre att söva muskliga hundar. Jag ser bara alla tänkbara hemska senarion framför mig. Ångest!

Sent på eftermiddagen kunde vi äntligen hämta honom. Operationen gick bra, men det fanns andra nyheter som var dåliga. Vi passade på att sanera hela munnen och röntga tänderna också. Röntgen visade på två tänder med frakturer som måste dras ut. Suck! Han har alltså bitit sönder sina egna tänder. Inget ovanligt för rasen tydligen, men ändå. Jag fattar bara inte hur han kan vara så glad jämt!

Nu blir det till att boka en ny tid imorgon. 

Idag ser han så bra ut i munnen. Otroligt hur snabbt det läker! Och tänderna är vita och jättefina.

Bästa, gladaste Wille: