Efter några besök nu hos veterinären så är det konstaterat att Leias vingliga bakben är neurologiskt. Hon kommer inte att bli bättre. Det positiva är att hon inte har ont någonstans. 

Det vi ska göra är att fortsätta hålla henne i bra form så hon har så bra förutsättningar som möjligt. Hon ska inte vila, utan motionera efter hennes förmåga.

Nu är det slut på karriären. Det är inte det att tävla är viktigt, utan det är det att Leia tycker det är så kul. Det känns så sorgligt!

Jag är mycket stolt över denna guldhund som började tävla vid 8 års ålder och ändå har lyckats ta 5 titlar. Vi avslutade på topp med att bli rallylydnadschampion (jag vet, man kallar det inte så för blandrashundar men det är fortfarande samma bedrift). 

Hon har lärt mig mycket om tävlande. Att man  inte behöver vara nervös. Att man inte ska känna stor press gentemot andra, man kan vara minst lika bra! Strunta i vad andra tisslar och tasslar om och bara göra sitt bästa med sin hund.. Det kan man komma långt med.

Det som gör mig ledsen är hur snabbt det har gått! Det är bara på drygt en månad. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska stabilisera sig. Jag är inte redo att hon ska försvinna än på ett tag!

Älskade hund:

Så på söndag blir det bara Wille som tävlar på Solvalla (hjälp!). Jag som brukar ha en stabil hund att luta mig mot..Leia följer såklart med som coach. Jag hoppas Wilson kan göra som på de senaste tävlingarna iallafall: vara bra på åtminstonde ena starten! Vi får se hur det går. Som vanligt så undrar man vad man gett sig in på...